Krönika: Spelnostalgi med NES

zelda2

För ett par jular sen fick jag en av de bästa julklapparna jag fått av min fru. I paketet jag öppnade låg ett Nintendo Entertainment System, eller NES som det också heter. En likadan spelkonsol som den jag fick någon gång i mitten på 80-talet. Med konsolen kom det klassiska spelet Super Mario Bros. Jag kopplade så klart in det och började spela direkt. Min svåger och svägerska var också med, vid tidpunkten runt 20 och 15 år gamla. De hade aldrig sett ett NES förut och inte heller spelat Super Mario. För dom var det Battlefield, World of Warcraft, The Sims osv. som gällde. Men de testade Super Mario Bros den här julen, och det tog mindre än 10 minuter innan de började slåss om kontrollen.

De tyckte det här var världens bästa spel, och de la timmar på att försöka klara det. De var helt fast i ett spel som släpptes långt innan de ens var födda, men det spelade ingen roll att grafiken var blockig och musiken var enformig. Jag själv kan ju av nostalgiska skäl gilla gamla spel, men dom här två hade ingen tidigare referens till Super Mario så jag anser det här vara ett empiriskt bevis för att Super Mario Bros från 1985 är världens bästa spel.

Idag spelar jag Zelda 2. Jag har ett Nintendo Wii, men använder det bara för att spela gamla klassiska spel. Grafiken var inte lysande förr i tiden, och oftast begränsad till rörelse i sidled, klassiskt plattformsspel. Jag tror tillverkarna var tvungna att tänka till extra för att leverera en upplevelse. Det här görs så klart än idag av Blizzard, Mojang och CCP, men ofta tycker jag att spelen saknar innehåll eller är för korta. För mig är bara onlinespel intressanta idag, för de tar inte slut lika fort som offline-spelen.

Men tillbaka till Zelda 2: The Adventures of Link. Det är uppföljaren till Zelda och när det begav sig var det helt otroligt. Det hade två spellägen, ett där du såg karaktären Link röra sig genom världen, ovanifrån. Genom att möta monster, gå in i grottor eller städer, ändrade sig perspektivet till horisontellt läge. Två helt olika spellägen i samma spel, det var unikt. Det krävde också mycket uppmärksamhet. Genom att prata med figurer i spelet fick man hela tiden ledtrådar till nästa drag. Hela spelet är ett pussel i stil med ”Hämta X för att få Y så du kan gå till Z”. Enorm spelglädje!

Jag minns när jag köpte Max Payne, som var fantastiskt spännande och nyskapande på sin tid, men jag sträckspelade det en kväll och klarade det. Ganska lite underhållning för 500-600 kronor.

kidicarus2Jag har också laddat ner Kid Icarus till mitt NES, men där tar det stopp. Jag minns inte att det var så svårt när jag spelade det första gången, men seriöst, det är ju stört omöjligt. I Kid Icarus följer man Pit som tar sig uppåt genom banorna och möter monster. Med sig har han vingar som inte funkar och världens larvigaste pilbåge. Banorna är långa, svåra och det finns fiender överallt. Snavar du och trillar ner är det bara börja om, inga safe-zones eller liknande. Jag ägnade en timme att försöka klara första banan igår, sen gav jag upp, för stunden…

Jag ska ta mig igenom det, och när jag gjort det ska jag även klara Dragons Lair, spelet som är så dåligt byggt att i princip ingen kan klara det.

Det här är post #19 i Fredrik Wass initiativ #Blogg100 – En bloggpost om dagen i 100 dagar. Läs om det hos Bisonblog
Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s